Att bli vuxen är ett fantstiskt och spännande resa. Den bjuder på möjligheter och resor du aldrig trodde du skulle ta. Den visar visdomen om hur viktigt det är att ta ansvar och vad ansvar ger för frihet. Vuxenlivet kan ta oss precis vart vi än vill, det är bara att ta beslutet och se var det bär dig. Ibland bär det dig till nya höjder medan det ibland får dig att ramla ner i en dal. En dal som kan vara bra att stanna upp i och tänka efter för att sen ta sig upp på höjderna igen. Livet som vuxen visar en också att man har mycket att vinna genom att våga. Att våga ta sig dit hjärtat bär.
Men vägen dit sker genom misslyckande och svåra vägar. Vägar som vi lär oss mer om hur vuxenlivet kan vara och vem vi igentligen är. När väl våra misslyckanden dycker upp finns det inga regler för hur man tar sig tillbaka upp för höjden igen. Men att få ge uttryck och visa sina känslor som ett misslyckande skapar är ofta inte så välkomnande. Ett misslyckande är att man valde fel eller gjorde fel. Ett ansvar man tar på sig. Det ska man ta på sig och bära vidare på utan att få möjlighet att få bearbeta det. Att visa sina känslor och få betabeta ett misslyckande är inget som tillhör vuxenlivet. Som barn och tonåring får man skrika, vara arg och besviken utan alltför stora anledningar. Man får visa sina känslor och göra utlopp för dem. Som vuxen tar man ansvar för sig själv och sina handlingar vilket är viktigt och väl. Vi kan inte bete oss som när vi var små. Nu har vi ansvar för oss själva och för andra men det bör väl ändå finnas möjlighet att få visa sina känslor, få göra utlopp för sina misstag och bearbeta dem. Ett misslyckande ska inte bli en ryggsäck man bär på. Den ska bli en handbok som man plockar fram under livets gång. Men hur blir den en handbok om man inte får skriva den utan istället gömma den långt ner i en ryggsäck.
Jag ber därför om en chans att få vara besviken, arg och ledsen för ett val jag gjort som har blivit fel. Jag lär mig av mitt misstag men väl ändå visa mina känslor och få bearbeta dem så jag kan skriva ner det i min handbok och inte bara gömma det långt ner i min ryggsäck där de förvandlas till rädsla och skam. Rädsla för att hamna där igen och skam för att jag gjorde det.
Låt mig få visa mina känslor, låt mig få sluta agera som en skådespelare och få chansen att få vara den jag är. En känslig, dramtisk, skör person som ändå har fantastiska framtids möjligheter att få vara allt det jag är genom att ge plats för mina känslor och tankar kring mig själv och min tillvaro. Låt mig få vara den jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar